Nytt hopp: Din guide till nya Star Wars – ”Battlefront II” (och ”Inferno Squad”)

BattlefrontIIStar Wars har ett gediget bibliotek utav fantastiska TV- och datorspel i ryggen. Även om spelen hade många olika upphovsmän så gick de alla genom utvecklaren LucasArts. När Disney köpte Lucasfilm ingick naturligtvis LucasArts i köpet och därför blev många nördar besvikna när Disney fattade beslutet att lägga ner spelutvecklaren och istället ge rättigheten att tillverka Star Wars-spel till EA.

Med undantag för en handfull mobilspel (vars ”handling” nu också är kanon) stod utvecklingen av nya Star Wars-spel still fram till att EA bestämde sig för att ”reboota” den klassiska spelserien Star Wars: Battlefront. Detta lades i händerna på svenska speltillverkaren DICE.

De första Battlefront-spelen kom ut i början av 2000-talet och gick ut på att ikläda sig rollen som en soldat i en av fyra arméer och föra krig mot datorn eller en motspelare. Spelaren kunde välja mellan rebellerna, rymdimperiet, republiken eller separatisterna och bygga ett scenario själv genom att välja en epok, en armé och sedan strategiskt välja ut planeter att slåss på och försöka erövra. Det gick också att spela en enklare storykampanj där spelaren följde en förutbestämd progression utav planeter och slag för att berätta en löst sammanhängande historia. I Battlefront II från 2005 (alltså inte spelet som är föremål för dagens artikel utan det första spelet som kallades Battlefront II) spelade man som  elitlegionen The 501st, först som klonsoldater och slutligen som kejserliga stormtroopers. EA skaffade sig rättigheten till Battlefront genom att köpa upp studion Pandemic som legat bakom spelserien och avveckla den.

EA:s första Battlefront-spel skulle följa samma mönster, men EA valde dels att börja om numreringen och (desto mer kontroversiellt) att slopa enspelarkampanjen till förmån för ett multiplayerfokus. Det senare gjorde många spelare både förvånade och upprörda. Ja, jag vet – nördar blev arga, det förvånade mig också. En av de spelare som blev lite förvånade var John Boyega, bättre känd som f.d. stormtroopern Finn i Disneys uppföljartrilogi. Han drog igång en vänlig kampanj på sociala media för att övertyga EA att tänka om rörande enspelarkampanjen till nästa spel och fick faktiskt stort gehör från EA själva som stolt basunerade ut att spelets uppföljare, Battlefront II (som egentligen är det fjärde Battlefront-spelet men detta är Star Wars och korrekt numrering har aldrig varit i fokus) minsann skulle ha ett stort enspelarfokus och en riktigt maffig storykampanj. Det släpptes en bok för att presentera karaktärerna författad utav Christie Golden som fick namnet Inferno Squad efter namnet på skvadronen som storyns huvudperson tillhörde och det gjordes tydligt att historien skulle berättas från rymdimperiets perspektiv.

Star_Wars_Battlefront_II_Inferno_SquadMånga, inklusive jag själv såg detta som något väldigt positivt. Boken gjorde ett bra jobb med att framställa sin huvudperson, den kejserliga agenten Iden Versio (i spelet porträtterad av Janina Gavankar) som en hängiven soldat, en skicklig agent men också en sympatisk människa. Det var förhållandevis lätt att förstå varför hon och hennes likar trodde på rymdimperiet och hur de kunde se rebellalliansen som inget annat än en terrorgrupp. Boken utspelade sig precis efter Star Wars: Episode IV – A New Hope och handlade om Inferno Squads första uppdrag, då de infiltrerade en utav de få grupper utav Saw Gerreras partisaner som överlevde attacken på Jedha i Rogue One: A Star Wars Story. Jag tyckte att boken gav en intressant inblick i en kejserlig soldats liv och tankar. Den var bitvis spännande och kunde till och med kännas väldigt rå, vilket jag uppskattade. En kejserlig spion kan inte vara vek, men Iden Versio visade också upp en förmåga för empati. Hon och hennes likar var inte ”onda” eller ute efter egen vinning som många utav deras överordnade utan snarare övertygade om att de gjorde vad som behövde göras för alla galaxens medborgares bästa. Utan att gå in för mycket på detaljer så avslöjades det i boken att Iden och hennes kollega Gideon Hask vuxit upp på den nyintroducerade planeten Vardos. En planet som tidigt omfamnat imperiets värderingar som som ett resultat utav det också behandlades förhållandevis väl. Invånarna på Vardos var de människorna (och även icke-människorna) som kejserlig propaganda syftade till när de pratade om galaxens medborgare. Idens far var en kejserlig krigshjälte och Idens mor var en kejserlig propagandakonstnär. Det är inte konstigt att se hur någon som vuxit upp i en sådan skyddad värld kan se världen så annorlunda jämfört med rebellerna.

Boken gjorde dessutom ett bra jobb vad gäller att placera händelserna i den nuvarande kanon, med gott om referenser både till de nya filmerna, men också till böcker, serietidningar och även så långt bak som till Star Wars: The Clone Wars. Om jag skulle beklaga mig på något så skulle det vara att även om boken innehöll en del överraskningar så var den ibland också lite förutsägbar. Utöver det så kunde jag också uppleva att den fuskade lite. Närhelst rebellernas ”terrorism” togs upp (med undantag för attacken på Dödsstjärnan) gjordes det väldigt tydligt för läsaren att rebellerna i fråga var Saw Gerrera och hans partisaner och inte alliansen i stort. Det suddade ut lite av den potentiella gråzon som annars skulle uppstått. Jag gissar dock att detta rörde sig om ett policybeslut från LucasArts och Disney – för boken Inferno Squad är inte den första att fuska på det sättet och gissningsvis inte heller den sista. Och med det sagt lyckades boken ändå att framställa även ”terroristerna” som bitvis sympatiska. Jag kan rekommendera boken för den som är intresserad utav en bra historia berättad helt från rymdimperiets synvinkel.

Spelet då?

Jo, först och främst bör här utfärdas en spoilervarning. Jag kommer att göra mitt bästa för att inte gå in för mycket på handlingen i detalj, men jag kan inte heller recensera det här spelet utifrån dess storyperspektiv utan att avslöja några saker. Det skall även sägas att spelet blev kontroversiellt redan innan det släpptes till allmänheten då spelare och recensenter som fått tag på tidiga ex upptäckte att EA smockat spelets multiplayerfunktion med mikrotransaktioner och löjligt höga tak för att låsa upp karaktärer och skepp, i ett försök att tvinga spelare att betala ännu mer bara för att få spela som de ville. När Disney fick nys om spelets dåliga PR tvingade de EA att ta bort betalfunktionen, men då spelet var anpassat för detta var det många som fortfarande menade på att spelet förblev obalanserat. Detta har ingenting med storykampanjen att göra, men det kan vara värt att veta att i skrivande stund är folk fortfarande ganska arga på det här spelet.

idenochgarrickbattlefrontii

EA hade under sin reklamkampanj för spelet (i vilken boken Inferno Squad ingick) lyckats att vinna tillbaka mycket av det förtroendet som de förlorat med Battlefront I. Spelet var visserligen inget misslyckande, varken ur försäljnings- eller kritikerperspektiv, men många var som sagt förvånade och besvikna över bristen på enspelarkampanj. I reklamerna och trailrarna för Battlefront II var det nästan bara enspelarkampanjen som lyftes fram. Och man tryckte hårt på att man som spelare nu skulle få uppleva konflikten från rymdimperiets sida, med sympatiska avbildningar utav kejserliga soldater. Något som i och för sig redan gjorts i böcker, bland annat i form utav Kapten Pellaeon i Thrawn-böckerna och Ciena Ree i den magnifika Lost Stars samt i andra spel, bland andra Tie Fighter och enspelarkampanjen utav Battlefront II från 2005, men detta skulle ändå bli något nytt.

delgideonidenResultatet var således lite av en besvikelse när det visade sig att enspelarkampanjen tog mig cirka 6 timmar att spela helt genom från början till slut.  Och slutet i sig lämnade dessutom en del att önska, då spelet liksom inte riktigt tog slut utan snarare tog en paus. Efter sista banan rullade det förbi en text som utlovade att slutet på spelet skulle göras tillgängligt som gratis DLC lagom till att Star Wars: Episode VIII – The Last Jedi släpptes på bio. När dessa banor väl dök upp, lade de till tre kartor och kanske en timme (gissningsvis lite mer i mitt fall – jag är inte så bra) till spelet. Mer än så blev det inte. En liten morot fanns på vissa banor, då man kunde välja att spela om dem för att leta gömda lådor, men dessa bar inget större värde i sig själva så de var inte så värst intressanta att leta efter. I spel som exempelvis den mästerligt utförda Arkham-serien kunde man spendera timmar med att leta upp alla små intressanta hemligheter och påskägg som gömts på varje karta. I Battlefront II kunde man leta efter lådor. Identiska lådor. Jämförelsen med Arkham-spelen är kanske inte helt rättvis, men faktum är att EA nog tagit lite inspiration från just de och liknande spel, då Battlefront II faktiskt introducerade ett smyg-alternativ. På vissa banor kunde man välja att smyga sig förbi fiendesoldaterna om man så ville, och till och med knocka dem med en batong, utan att sätta igång larmet. Kanske inte det roligaste alternativet för ett FPS och jag skall erkänna att jag sällan använde det, men jag uppskattade att jag åtminstone ibland erbjöds ett alternativ till att skjuta min fiende mellan ögonen.

Utöver att vara kort var storyn också ganska förutsägbar. Spelet tog sig visserligen inte till isplaneten Hoth (något som i princip varje Star Wars-spel försöker göra) men det föll i många bekanta fällor. En av dem var att spelet ibland stannade upp och lämnade huvudpersonen för att istället låta spelaren ikläda sig lite mer kända karaktärer (tänk sådana med ljussablar och sådana som skjuter först). Dessa hade oftast något med den övergripande storyn att göra (även om kopplingen ibland var svag), men då de tenderade att vara lite väl kraftfulla så kändes deras uppdrag ofta lite väl lätta. Utav de totalt 16 uppdragen (om man räknar med de tre som kom som DLC) spelade man som en hjältekaraktär i nästan en tredjedel. Jag såg inget större problem med detta, med undantag från att vissa av dem var nästan löjligt lätta men jag blev lite besviken att detta betydde att ännu mindre tid kunde läggas på de nya karaktärerna som spelet faktiskt handlade om.

Nedan följer story-spoilers. Markera texten för att läsa.

I ALL reklam för spelet så gjordes det tydligt att storykampanjen skulle spelas från rymdimperiets perspektiv. I boken Inferno Squad gjordes det tydligt att Iden Versio aldrig kunde se sig själv på rebellernas sida. Det var därför lite konstigt att efter tre uppdrag i storykampanjen så bytte Inferno Squad sida och på det fjärde hade de blivit fullfjädrade rebeller. Man spelade alltså som rymdimperiet i ungefär en femtedel utav kampanjen. Bytet skedde snabbt och kom väldigt mycket från ingenstans, samtidigt som det också var extremt förutsägbart. Berättelsen om en kejserlig soldat som byter sida har gjorts (bättre) i otaliga böcker och spel före Battlefront II. Den är allt annat än originell. Det kändes nästan som att uppdraget under vilket de bytte sida bara skulle vara en drömsekvens som man stoppat in för att ett Star Wars-spel inte kan vara ett Star Wars-spel om inte spelaren får skjuta Stormtroopers. När jag började ana var handlingen var på väg satt jag och hoppades att jag hade fel. När det visade sig att jag inte hade det blev jag först besviken, men jag släppte det och fortsatte spela. Men när jag sedan satte mig ner för att skriva den här recensionen och började tänka på det igen blev jag nästan lite sur. Problemet var dock egentligen inte att Iden och hennes kollega Del valde att överge imperiet, och egentligen inte heller att de faktiskt gick över till rebellerna (generalen som tog emot dem var Lando Calrissian – vem kan säga nej till honom?) utan snarare att de gjorde det i en handvändning och verkade sedan direkt glömma bort sina tidigare liv. Iden spenderade mycket tid i boken med att filosofera över hur viktig varje soldat var för imperiets fortlevnad och hur varje stormtrooper var en människa precis som hon. I spelet föreställde hon sig att rebellerna drevs helt och hållet utav hat och att de minsann aldrig skulle tänka innan de hade ihjäl otaliga kejserliga soldater. Men från och med ögonblicket då Iden Versio bytte sida visade hon inte ett ögonblicks ånger över att skjuta ner soldater som bara minuten tidigare var hennes kamrater, ej heller över att trampa dem till döds i en stulen AT-AT eller att visa rebellerna precis hur man bäst spränger en Star Destroyer. Tvärt om skakade hon glatt Leias hand och förklarade att hon minsann var redo att utrota rymdimperiet. Det skall också tilläggas att det som väl fick Iden att överge imperiet väldigt tydligt var något som imperiets ledning och dess avlidne kejsare låg bakom, alltså inte nödvändigtvis något fundamentalt fel i imperiets filosofi (den som hon bara ett uppdrag tidigare varit en nitisk följare av). Om hennes mål varit att reformera imperiet inifrån (som Amiral Sloane i Aftermath-böckerna) hade hon varit betydligt lättare att sympatisera med. Istället blev det aldrig tydligt vad hon egentligen kämpade för och hon blev en väldigt ointressant karaktär. De kejserliga medborgarna hon svor att skydda dog gissningsvis i drivor varje gång hon sprängde en kejserlig installation. Till det hela hör också att Idens kollega Del Meeko både i boken och i ett uppdrag (då han mötte Luke Skywalker) flera gånger visade upp en förmåga att se situationen från ett mer grått perspektiv (för att inte tala om att ”meek” betyder ödmjuk eller mesig). Han var öppen för att se sprickorna i den kejserliga fasaden och för att se rebellerna som soldater, precis som honom själv. Några som kämpade för det de trodde var rätt. Men Del, som visserligen lämnade imperiet tillsammans med Iden talade aldrig varken om sina tankar eller upplevelser med Iden. Samtliga beslut fattades av henne (i egenskap av ledare) och han följde bara med på resan. Om det varit Iden som träffade Luke och fick lära sig att se att det finns två sidor av varje mynt och vi fick se Del prata med henne om situationen de befann sig i, samt kanske ett litet mått av ånger i hennes ögon efter avhoppet hade det varit mycket mer intressant. Jag lägger dock inte skulden på Janina Gavankar, utan snarare på spelets bristfälliga manus. Jag skulle tro att hon kunde gjort mer med en mer intressant karaktär.

Storyspoilers över. Återgå.

Jag erkänner att storyn i ett TV-spel inte nödvändigtvis behöver vara fenomenal. Jag har överlevt värre än vad som Shrivbeskrivs ovan och förlåtit det. Och så även här. Storyn lämnar visserligen en del att önska men det går inte att förneka att spelet är vansinnigt snyggt. Varje skepp, uniform, pickadoll och karta är otroligt detaljerad. Spelets utseende är en fröjd för ögat. Känslan av att flyga runt i rymden i en strid är näst intill oslagbar. Ljudeffekterna är helt rätt. Spelet är intuitivt och roligt att spela. Tillverkarna verkar dessutom ha lagt ner massor av tid på att passa in spelet i Disneys kanon. Storyn kanske inte är originell, men den är extremt genomtänkt utifrån ett nördperspektiv. Repliker, designer, kostymer, allt är anpassat för att låta och se helt rätt ut. Bitar av storyn utspelar sig parallellt med serietidningen Shattered Empire och varje gång de två överlappar har de lagt mycket tid på att allt skall se rätt ut. Något sådant uppskattar jag vansinnigt mycket! Jag kan kanske föreställa mig att detta kanske skulle förvirra den spelare som inte håller sig ajour med alla böcker, serietidningar och allt annat men det är minst lika troligt att det leder till nyfikenhet ett ökat intresse och ger spelvärlden mer djup. Jag skall inte låtsas som att Battlefront II är ett perfekt spel. Tvärt om skulle jag gärna se att storyn putsades avsevärt och gjordes dubbelt så lång, men själva spel-aspekten utav spelupplevelsen är helt rätt.

Publicerat av Jönsson

Källa på bitarna om EA: DidYouKnowGaming

 

You may also like...

2 Responses

  1. Fredde Fredde skriver:

    Att storyn inte blev komplett utan en senare expansion är lustigt nog en likhet med det gamla TIE Figher-datorspelet, men där var det ännu värre. Köpte man originalversionen fick man en kampanj utan något riktigt slut. Sedan fick man köpa en expansion som lade till nya uppdrag till kampanjen, men som inte heller hade ett slut. De sista uppdragen och kampanjens riktiga slut kunde man bara få om man ännu senare köpte den kompletta CD-ROM-utgåvan av spelet. Hade man varit med från början var man alltså tvungen att köpa samma spel två gånger för att få hela kampanjen. Säga vad man vill om DLC, men det kunde ha varit värre…

    • Jönsson skriver:

      I sanning! Och DLC är egentligen en bra sak. Speciellt när den är gratis. Som jag förstått det kommer all DLC till Battlefront II att vara gratis, då det är ju definitivt positivt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>