Hjälp! Rånare! En bok om hjältemod i verkligheten

En bok med Spider-Man på omslaget, den måste jag ju läsa!Jag vill minnas att det var någonstans runt då jag gick i den tidiga delen av skolans mellanstadium som jag för första gången läste ungdomsboken Hjälp! Rånare!, skriven av Laura Trenter och illustrerad av Magnus Bard, ursprungligen utgiven 1998. Boken handlar om de två vännerna Sebastian (även kallad ”Sebbe”) och Johanna, som råkar befinna sig på ett postkontor när maskerade män med skjutvapen plötsligt springer in och rånar det. Efteråt börjar Sebastian och Johanna misstänka att det är deras skumme granne (som har samma sorts skor som en av rånarna) och skolans vaktmästare som är rånarna, så de försöker på egen hand att hitta ledtrådar och bevis för detta. Sebastian oroas också över att det står en mystisk person utanför hans fönster om kvällarna, kan det vara en av rånarna som spionerar på honom?

Sebastian och Johanna i TV-adaptionen.Vad boken dock egentligen handlar om är hur det är att som barn (eller vuxen, för den delen) vara med om en traumatisk händelse, och hur detta påverkar en. Man får särskilt se hur Sebastian hanterar sin rädsla, paranoia, och speciellt skammen han känner över att han inte uppförde sig ”hjältemodigt”, utan bara låg på golvet på postkontoret precis som alla andra. Hans skäms speciellt mycket över det faktum att skräcken fick honom att kissa på sig, ”som en barnrumpa”. Samtidigt är boken också en något mer realistisk skildring (och kanske till och med en sorts kritik) av det klassiska barnbokstemat ”barndetektiver som löser brott”. Sebastian och Johanna drar många inte helt genomtänkta slutsatser när de väl bestämt sig för att det måste vara grannen som är rånaren (han spolar i toaletten, det måste vara rånarkläderna han spolar ner!), och när de bestämmer sig för att smyga in i grannens hus medans han är ute för att snoka runt efter bevis visar det sig vara en allt annat än bra idé. Och i verkligheten är ju nog de flesta överens om att det knappast är smart av två små barn att smyga runt i en främlings bostad, speciellt om de misstänker att han är en brottsling. I boken slutar det hela ändå lyckligt, och alla vuxna runtomkring barnen är väldigt förstående och hjälpsamma (inklusive den stackars grannen som hittar två livrädda barn i sitt hus). Och faktum är att Sebastians ursprungliga observation av en av rånarnas skor faktiskt bidrar till att polisen till slut lyckas fånga dem. Bokens huvudsakliga budskap till barn tycks därmed vara att om du misstänker något, om du ser något konstigt eller något som du tror kan vara viktigt, lita på de vuxna och på poliserna och berätta det för dem. Du bör också ha samma tillit till vuxna när det gäller att prata om otrevliga känslor, för att kunna bearbeta dem istället för att låta dem bryta ner dig.

Den tecknade Spider-Man-TV-serien från 90-talet.En av de stora anledningarna till att jag ursprungligen läste boken (och till att jag nu skriver om den här på bloggen) är dock en mycket mer nördig sak. Boken väver nämligen in superhjälten Spider-Man (och till en mindre del Batman) i historien. Sebastian gillar Spider-Man väldigt mycket, specifikt det tecknade TV-programmet som gick på svensk TV under 90-talet, på engelska känt som Spider-Man: The Animated Series. I boken beskrivs hur Sebastian och hans kompisar leker att de är Spider-Man och hans ärkefiende Venom, och efter rånet har Sebastian mardrömmar där han är Spider-Man som kissar på sig och misslyckas med att stoppa Venom. När jag nyligen läste boken igen tyckte jag att Laura Trenter på ett väldigt bra sätt väver in superhjälteleken i handlingen, och visar på kontrasten mellan populärkulturens modiga hjältar som lätt stoppar bovar och hur det är att verkligheten konfronteras med brottslingar där man mycket sällan kan göra annat än vad de säger åt en att göra om man inte vill riskera livet. Samtidigt är boken inte helt fördömande över superhjältars inflytande på barn, utan visar även på hur de, likt alla bra berättelser, kan vara inspirerande och användas för att spegla upplevelser i verkligheten. När Sebastian får prata med en psykolog om sina traumatiska upplevelser och känslor visar det sig att psykologen också gillar Spider-Man och Batman (men eftersom han är vuxen är hans referensram istället serietidningsversionerna snarare än TV-versionerna), och han påpekar att både Spider-Man och Batman ju som unga varit med om traumatiska och omskakande händelser i sina liv, händelser där de inte kunde göra något trots att de önskade att de kunde det. Superhjältarna framstår därmed som nyttiga eftersom de blir ett sätt för Sebastian att hantera sina egna upplevelser och känslor.

Spelet som barnen leker i TV-adaptionen.Ett problem med boken är dock det faktum att referenserna till en väldigt specifik 90-talsinkarnation av Spider-Man gör att den inte känns helt tidlös. Jag tror inte att barn som skulle läsa boken nu för tiden kan relatera till superhjältebitarna på samma sätt som jag kunde när jag var liten (även om det förvisso fortfarande görs tecknade TV-program med superhjältar). När boken adapterades till ett TV-program på SVT år 2002 verkar skaparna ha tänkt samma sak, då tecknade superhjälteprogram har ersatts av TV-spel (och ingen specifik superhjälte nämns vid namn, kanske för att det skulle kosta för mycket att köpa rättigheterna till dem). Det är faktiskt en väldigt bra adaption av boken, med duktiga skådespelare och bra hantverk, och TV-spelssekvenserna vävs in i barnens lek på skolgården minst lika bra som superhjältarna vävdes in i boken. Även om spelet i fråga är fiktivt kändes det ändå helt trovärdigt, som att skaparna lyckats fånga hur verkliga spel ser ut och fungerar. Just det faktum att spelet är fiktivt kanske kan bidra till att TV-versionen av Hjälp! Rånare! blir något mer tidlös än boken, och att det lockar nya generationer av barn till en bra och lärorik historia likt superhjältarna lockade mig en gång i tiden.

Publicerat av Fredde Venom kör bil!

You may also like...

2 Responses

  1. Jönsson skriver:

    Det här är en berättelse som gått mig helt och hållet förbi. Kanske skall jag lägga den på läslistan ändå.

    • Fredde Fredde skriver:

      Den finns säkerligen att låna på flera bibliotek, och eftersom det är en kort ungdomsbok med språk anpassat för barns läskunskaper går det ganska snabbt att läsa igenom den som vuxen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>