Vem spelar skurken? – Two-Face

twoface-timsaleLåt oss kasta oss över en relativ doldis utanför sitt serietidningssammanhang. Harvey Dent, också känd som Two-Face. Jag tror att jag även skall påpeka (eftersom jag inte gjort det i tidigare artiklar) en viss spoilervarning.

”Doldis?”, undrar du säkert, kära läsare. ”Jag har minsann sett Two-Face på film flera gånger!”, fortsätter du och jag måste hålla med. Men faktum är att Harvey Dents karriär på vita duken är förhållandevis kort, i varje fall i jämförelse med många av hans fiktiva kollegor. ”Kollegor?”, frågar du och nu får jag be dig att lugna ner dig, annars kommer vi ingen vart.
Harvey Dent debuterade som Harvey Kent redan på 40-talet i Detective Comics. Efternamnet byttes snabbt ut mot Dent, dels för att spegla hans skadade personlighet och för att undvika släktskap med en viss utomjording tillika journalist.

Harvey Dent var en åklagare vars ansikte blev permanent deformerat när mafioson Boss Maroni kastade syra på honom under en rättegång. Detta drev Harvey till vansinne och han blev besatt av all form av dualitet. I sin psykos beslutade han att det endast fanns en rättvisa och det var slumpen. Huruvida någon förtjänade att leva avgjorde han genom att singla sin ärrade silverdollar. En ganska mörk skurk med andra ord men det var allt annat än ovanligt i Batmans ungdom. På 50-talet började författarna att fokusera mer på fånigare skurkar och på glättigare historier och då fanns det helt enkelt inte längre plats för Two-Face. Faktum är att likt Mr. Freeze så lyckades Batman till och med att kurera både Harveys mentala och fysiska skador och karaktären försvann.

Det var tal om att Two-Face skulle få medverka i den klassiska TV serien Batman från 1966, då spelad av ingen mindre än Clint Eastwood men producenterna valde att låta bli just på grund av karaktärens mörka bakgrund och utformning. Tanken var till och med att göra om hans bakgrundshistoria men eftersom den ändå krävde att en fasansfull olycka skulle göra en god man ond valde de att låta bli. Serien nämnde knappt ens att Bruce Waynes föräldrar blivit mördade så det är inte svårt att förstå att en tragisk skurk som Two-Face inte fick vara med.

Det skulle faktiskt dröja fram till 1971 innan författaren Dennis O’Neil valde att plocka tillbaka Two-Face till rampljuset. O’Neil tog död på billydeetwofacedet smått fåniga och ”barnvänliga” sätt som Batman skrivits på under 50- och 60-talet och tog tillbaka samtliga karaktärer till sina mörka ursprung – något som passade Two-Face perfekt. Trots det skulle det dröja fram till 1989 och Tim Burtons Batman innan en skådespelare fick ikläda sig rollen som Harvey Dent. I filmen (vars huvudstory handlar om Jokern) figurerade Harvey – ännu oskadd – som Gotham Citys distriktsåklagare. Hans löften om att rensa upp i staden genom att ge sig an stadens maffia sådde frön som var tänkta att leda till en transformation i en framtida film. Faktum är att det var precis därför skådespelaren Billy Dee Williams (som vi alla känner som Lando Calrissian i Star Wars) tog sig an rollen från början. Han skrev ett så kallat ”Play or Pay”-kontrakt med studion, vilket lovade att han skulle få fortsätta att spela rollen i framtida filmer, annars skulle studion lösa ut honom med en större summa pengar (denna praxis är inte helt ovanligt i Hollywood). Tyvärr gjorde studion precis det också till förmån för en annan skådespelare, mer om det senare. I filmen syns det tydligt att Harvey var menad för större saker. Även om det endast rörde sig om en biroll fick Harvey en hel del utrymme och det var hans krig mot maffian som fungerade som en ”McGuffin” för att dra igång handlingen. Williams spelade honom också på ett charmigt och mänskligt sätt, vilket gjorde honom lätt att relatera till. Han var ingen ”hjälte sänd från ovan” utan en vanlig människa som trodde på att göra det som var rätt. Baserat på Williams tolkning av Dent tycker jag att det är synd att han aldrig fick chansen att fortsätta och bli Two-Face men det är långt från den enda anledningen till att skådespelaren som ersatte honom inte blev särskilt populär. Som sagt, mer om det senare.

1992 gjorde inte bara Harvey Dent sin tecknade debut utan det gjorde äntligen också hans deformerade alter ego. Till skillnad från de andra karaktärer vi talat om i denna serie behövde man den här gången inte reparera någon skada orsakad av tidigare framställningar utan kunde börja från början. Vi talar naturligtvis om Batman: The Animated Series. Redan i seriens allra första avsnitt introducerades Harvey Dent, än en gång som Gotham Citys åklagare. Dent skulle figurera i flera avsnitt efter det och byggas upp inte bara som en kraft att räkna med på de godas sida utan även som en god vän till Bruce Wayne. Liksom i Batman från 1989 visades Dent från flera olika sidor (både bra och dåliga) och blev således en HarveyDenttasordentlig karaktär innan avsnittet ”Two-Face” då själva förvandlingen skedde. I avsnittet avslöjades att Harvey led av en svår personlighetsklyvning då han spenderat hela sitt liv med att undertrycka all ilska han någonsin känt. Det visade sig att detta berodde på en fruktan för vad hans ilska kunde leda till om han inte kontrollerade den. Resultatet blev den andra personligheten Big Bad Harv – en kaxig och våldsam man som kunde få något så enkelt som att singla slant att verka obehagligt. När Gothams största maffiaboss Rupert Thorne (som också han figurerat i flera andra avsnitt) hotade med att avslöja detta för allmänheten och således förstöra Dents goda rykte kom de båda i bråk och Dent ärrades svårt över halva kroppen i en explosion. En explosion som Batman inte lyckades förhindra. Skadorna gick djupt in i Dents sinne och Big twofacetasBad Harv tog över, nu med det passande namnet Two-Face. En minst sagt tragisk historia alltså men likväl viktig att berätta eftersom den trots sitt brott mot serietidningarnas förlaga lyckades att mästerligt skapa sin version av Two-Face. Lika viktigt (om inte viktigare eftersom det är det som den här artikeln skall handla om) är då också att nämna hans röst,vilken gjordes av Richard Moll. Moll hade en smärre utmaning framför sig för att först göra Harvey till en karaktär som först skulle framstå som god och normal och sedan förvanska den. Rösten som Two-Face var aggressiv och nästan monstruös, en perfekt avbildning av karaktärens förvandling. Jag hade personligen svårt för Molls version i början eftersom jag vuxit upp med den svenska versionen, vilken gjordes av Andreas Nilsson. De två versionerna var egentligen ganska lika, med en ”normal” och respektabel röst för Harvey och en skrämmande och obehaglig röst till Two-Face. Det kändes nästan som att det var Harvey själv som förställde sin röst när Two-Face tog över, som för att själv illustrera att det var monstret som talade och inte vad som fanns kvar av den snälle Dent. Skillnaderna var som sagt hårfina och Nilsson överandtvardade Molls version väldigt snyggt till svenska, om än kanske med ett lugnare spel. Där Moll kunde låta passionerad lät Nilsson kall och beräknande. Jag finner idag att jag har mycket svårt att välja vilken av dem jag föredrar.  Two-Face spelades genomgående som den tragiska skurken han var (och är) i TAS. Hans (och i synnerhet Harvey Dents) relation till Bruce Wayne/Batman utforskades i detalj och många av seriens mest obehagliga bilder kom just från avsnitt som behandlade detta. I seriens fjärde säsong (vilken vi paratat om flera gånger i den här artikelserien) designades Two-Face om, men knappt märkbart.

twofacenewbatman

Alla figurer gjordes mer strömlinjeformade och avskalade och Harvey var inget undantag men inga direkta förändringar gjordes och rösten förblev densamma. Så till skillnad från många av sina kollegor var Harvey i princip oberörd. De nya avsnitten utforskade dock hans splittrade psyke på lite nya och intressanta sätt. Något som varmt välkomnades men inte direkt berör skådespelare (och har lite fler spoilers än jag är bekväm med att avslöja här) så vi lämnar det därhän.

Istället hoppar vi fram till 1995 och filmen Batman Forever i regi av Joel Schumacher. Förra veckan gnällde jag ganska mycket över dess uppföljare, Batman & Robin (och tro mig jag kommer att gnälla ännu mer när vi kommer till artikeln om Poison Ivy) men nu är det dags för oss att ta en titt på hur Schumacher hanterade Two-Face. För det första bör nämnas att Batman Forever var en uppföljare till Tim Burtons båda Batman-filmer och även om två skådespelare från Burtons lag följde med (Pat Hingle och Michael Gough) så byttes de flesta ut. Ibland de utbytta var Billy Dee Williams, som köptes ut från sitt tidigare nämnda kontrakt och ersattes av en annan man med ett mellannamn med två e:n, nämligen Tommy Lee Jones. Tanken var att karaktären skulle vara densamma och således behövdes ingen direkt introduktion till varför det var så tragiskt att den tidigare så rättstrogne åklagaren valt brottets bana. Men eftersom skådespelaren var utbytt och eftersom karaktären inte medverkade i filmen som utspelade sig mellan de två (Batman Returns) så framgick den visionen inte vidare tydligt. Det hela hjälptes inte av att Jones valde att spela Two-Face som inte bara den dominerande personligheten utan som om att Harvey aldrig funnits där från början och att attacken från Boss Maroni bara var en ursäkt för att kunna få begå brott och skylla det på sinnessjuka. Faktum är att även om det ideligen underströks i filmen att Two-Face begick sina brott för att hämnas på Batman så verkade han mycket mer intresserad av att sprida kaos än att faktiskt ha ihjäl sin motståndare. I intervjuer berättade Jones att han vuxit leejonestwofaceupp med att läsa Batman och att han föddes bara tre år efter att Two-Face först introducerades samt att han frågade Bob Kane, skaparen (eller åtminstone en av skaparna) av både Batman och Two-Face om råd innan inspelningen. Jag betvivlar inte att Jones faktiskt gjorde detta men i filmen verkade det snarare som att varken manusförfattarna, regissören eller skådespelarna hade den blekaste aning om vad Two-Face var för slags karaktär. Ideligen benämndes han som ”Harvey Two-Face”, både i filmen och av Jones och Schumacher själva i intervjuer, ett namn som han aldrig kallats tidigare och ett ganska dumt sådant. Den förmodade vänskapen mellan Bruce Wayne och Harvey Dent medverkade inte överhuvudtaget i filmen förutom vid ett eller två tillfällen då det nämndes i förbifarten men såsom det spelades kunde det lika gärna varit skämt. För även om det definitivt verkade som att Jones hade kul tillsammans med Jim Carrey som Riddler var det väldigt tydligt att det inte var Two-Face utan Jokern han försökte spela. Two-Face skrattade som en dåre, skämtade ideligen och framförallt så använde han bara sitt mynt som för att understryka hur tokig han var. Detta är en viktig poäng för den visar mer än något annat varför Jones Two-Face visserligen var bitvis rolig (när han inte var sjukt irriterande och ja, det varierade starkt från scen till scen) men var en helt misslyckad avbildning av karaktären. Flera gånger blev Harvey glad eller ledsen beroende på vad myntet sade åt honom att göra och i en ökänd scen singlade han om slanten flera gånger för att få det resultat han önskade. Detta var förmodligen tänkt som komiskt men det gick helt emot vad myntet stod för. Precis som i Batman & Robin försökte Schumacher att framställa Batman som i TV-serien från 1966 och precis som i den filmen misslyckades han. Anledningen till att den ”kitchiga” stämningen fungerade så väl på 60-talet var för att den TV-serien struntade i all tragisk bakgrundshistoria och använde sig endast utav karaktärerna som gimmickar. Som ett barnprogram som även var kul för vuxna. Schumachers försök att blanda ”kitch” med tragik fungerade aldrig som det var tänkt. Många ser Batman Forever som den bättre av Schumachers två filmer men jag misstänker att det bara beror på att allting ser bra ut när man jämför det med Batman & Robin.

Det skulle ta tretton år innan Harvey Dent fick porträtteras på ett sätt som var lika värdigt som Batman TAS på vita duken. Då rörde det sig om långfilmen The Dark Knight i regi av Christopher Nolan. Filmen introducerade Dent tidigt som en slags anti-Batman. Han var idealistisk men rörde sig innanför lagens ramar och var populär bland Gothams befolkning men hans sinne för lag och rättvisa var minst lika starkt.

darkknighttwofacePå samma sätt som Dent såg upp till Batman såg Bruce Wayne upp till Harvey Dent som det han själv aldrig kunde vara. En hjälte som staden förtjänade. Filmen avbildade mästerligt en rivalitet mellan Wayne och Dent och ett samförstånd mellan Batman och densamme. Den klassiska bilden av dem som vänner lades åt sidan till förmån för en ömsesidig respekt. Tillsammans skulle de städa upp på Gotham Citys gator. Harvey Dent spelades här utav Aaron Eckhart som åtminstone i mina ögon framställde både honom och Two-Face helt perfekt. Eckharts Dent var smart och våghalsig med hjärtat på rätta stället men när han blev pressad kom hans personliga problem fram. För att Batmans plan skulle fungera var Dent tvungen att vara klanderfri. Han fick aldrig gå över den gräns som stadens kriminella och även till viss mån Batman själv kunde passera och det var i slutändan precis det som hände. När Harvey föll offer för maffians motattack och förlorade sin fästmö samtidigt som hans ansikte skadades svårt (i en eldsvåda, inte på grund av syra) brast hans självkontroll och han insåg att den enda rättvisan i världen var slumpen. Och så var vi än en gång tillbaka där vi började. Filmen introducerade flera viktiga element som senare skulle spela viktig roll i hur Two-Face kom att utformas. Namnet Two-Face hade han kallats länge bakom sin rygg utav korrupta poliser som blivit fråntagna sina jobb när Harvey undersökt dem. Dollarmyntet var ett falskt sådant utan klave utan istället två kronor som Harvey använde för att vinna när han singlade slant med sig själv med orden ”I make my own luck”. Myntet ärrades i samma olycka som tog ifrån honom hans fästmö. Filmen fick viss kritik för att Two-Face endast förekom på slutet och att den istället fokuserade nästan enbart på Harvey Dent men det är precis det som gjorde att den fungerade i mina ögon. Som tidigare påpekats SKALL Harvey Dents öde vara ett tragiskt sådant för att kunna reflektera vad som kunde ha hänt med Batman själv om han bara tagit det lilla extra klivet över linjen han svor att han aldrig skulle passera. Specialeffekterna i filmen var extremt snyggt utformade och Dents ärrade halva såg för första gången riktigt skadad ut istället för att bara vara monstruöst deformerad. Där Tommy Lee Jones mest såg ut som han blivit sminkad (visserligen väldigt likt serietidningsversionen) såg Eckhart på riktigt förstörd ut.

braveboldtwofaceSamma år som The Dark Knight kom ut på bio dök Two-Face även upp i den tecknade TV-serien Batman: The Brave and the Bold. Då spelad av skådespelaren James Remar, som lånat ut sin talang till flera av DC Comics poduktioner (Justice League, Justice League Unlimited, The Batman, Human Target och Beware The Batman) och han gjorde även Two-Face när Brave and the Bold blev ett TV-spel. Remars Two-Face var vad Batman Forever borde ha varit. Då serien, precis som den filmen valde att inte fokusera något vidare på Two-Faces bakgrund spelades han istället som en gimmick-skurk vars speciella inriktning var dualitet. Han spelade honom med riktig passion och en mycket passande ”skurkröst”, monstruös på samma sätt som Richard Molls version men lite tillspetsad så att den blev precis så fånig men samtidigt hotfull som serien krävde. Den här versionen bar stora likheter med hur Two-Face avbildades innan Dennis O’Neil återintroducerade honom ordentligt. Han begick brott med siffran 2 som tema (på samma sätt som Jokern hade en tendens att bara attackera fabriker och banker som hade kopplingar till clowner under samma period) och det gjorde honom ganska lätt att spåra och således besegra. Detta fungerade så väl i Brave and the Bold framförallt för att serien överlag hade så starka manus men Remars jobb som Two-Face bidrog som sagt perfekt till stilen. I ett enda avsnitt av serien gjordes Two-Face utav en repriserande Richard Moll. Moll spelade en annan, mycket mer central roll för avsnittet och ombads att lägga in en liten replik för Two-Face när skurken dök upp i avsnittets klimax. Det var en liten kul grej, förmodligen ämnad för oss nördar.

twofaceyearone

Harvey Dent medverkade som en biroll i den tecknade filmatiseringen av Frank Millers Batman: Year One, spelad utav röstskådespelaren Robin Atkin Downes (som tidigare gjort många olika roller i tecknade DC-filmer och TV-serier). Filmen (precis som dess förlaga) avbildade en ung och idealistisk Harvey Dent som frivilligt samarbetade med Batman. Downes spelade honom på samma sätt men eftersom hans framträdande var kort fanns ingen riktig tid att utforska karaktären närmre.

Några år senare medverkade en opererad och tillsynes rehabiliterad Harvey Dent i filmatiseringen av en annan av Millers äventyr, kritikerrosade The Dark Knight Returns. Jag tycker personligen att denna historia är ganska överskattad men jag respekterar också hur viktig den var för karaktären Batmans (och serietidningsbranschens) fortlevnad på 80- och 90-talet – mer om det en annan dag. I den TwoFaceDarkknightreturnstecknade filmatiseringen från 2012/2013 spelades Dent utav skådespelaren Wade Williams. Precis som i den förra historien var Dent primärt en biroll och fungerade som ett sätt att visa att även om folket i Gotham ville hoppas att skurkarna från Batman storhetstid var borta då historien utspelar sig (i en framtid då Batman gått under jorden) så lurade de ändå i faggorna. Efter en operation som återställde hans ansikte fick Harvey Dent en andra chans (notera ironin) men föll trots det tillbaka in på brottets bana då det visade sig att operationen suddat ut alla spår av Harvey och endast lämnat kvar Two-Face. Williams version var mycket lik Downes, med undantag för att Williams lät en smula äldre och tuffare – vilket passade in eftersom Dent skulle vara avsevärt mycket äldre än i Year One men för mig kändes den också väldigt återhållsam och känslokall, även då den skulle spegla lycka och sorg. Man kan argumentera att detta beror på att Two-Face försökte maskera att det var han som var i kontroll men även när han avslöjade sina onda planer förblev rösten lugn och känslolös. Visserligen bitvis obehagligt men lite för platt för min smak.

arkhamcitytwofaceTwo-Face medverkade även i TV-spelet Arkham City, där spelad av röstskådespelaren Troy Baker. I spelet var Two-Face primärt ett sidouppdrag och om man spelade som Batman stötte man främst på hans hantlangare. Om man däremot spelade spelet som Catwoman var Two-Face huvudantagonisten då hennes historia berörde en fejd mellan de två. I Bakers version talade Two-Face om sig själv i plural, något som inte är ovanligt (Tommy Lee Jones gjorde samma sak och det har ibland varit så även i serietidningarna) men Bakers röst var inget speciellt. Han gjorde ingen direkt distinktion mellan Harvey och Two-Face, vilket iofs inte är en nödvändighet eftersom de egentligen är samma person men eftersom de båda personligheterna ofta talade med varandra kändes det lite fattigt. Rösten han använde för de båda var raspig och obehaglig (inte alls olikt Richard Moll) men kunde inte riktigt mäta sig med sina föregångare. Helt okej men som sagt inget speciellt.

Avslutningsvis vill jag också nämna att Two-Face också medverkade i ett par avsnitt av Robot Chicken. Mest märkbart är att hans röst gjordes robotchickentwofaceutav en annan DC-veteran, Neil Patrick Harris, som tidigare lånat sin röst till sådana fiktiva nördfavoriter som Barry Allen, Dick Grayson och den extremt populäre Music Meister. Harris Two-Face var egentligen inget speciellt den heller men precis som med Nathan Fillions Mr. Freeze var det väldigt kul att höra honom göra något annat än en hjälte och att han fick möjlighet att förställa sin röst. Förresten, eftersom Riddler samarbetade med Two-Face i Batman Forever (och för att jag glömde nämna det i artikeln om Riddler) kan också nämnas att komikern Paul Reubens gjorde ett likadant humoristiskt inhopp som honom för Robot Chicken. Reubens, som var mer van att göra roliga röster tog chansen att fjanta till det ordentligt och parodierade sin karaktär väldigt snyggt han med.

Det är intressant att Harvey Dent och Two-Face har avbildats på många olika sätt men i flera av fallen har det bara varit en av hans personligheter. För en karaktär som bygger på dualitet har vi ibland bara fått se Dent och ibland bara Two-Face men det är gångerna som båda fått vara med som det fungerat bäst. Likt i princip alla röster från Batman: The Animated Series var Richard Moll i princip perfekt i rollen (och vi bör alla tacka rollsättaren Andrea Romano för det – mer om henne en annan dag) men jag är böjd att ge förstaplatsen till Aaron Eckhart. Hans Harvey Dent var helt perfekt redan från början, vilket gjorde att hans Two-Face bara blev bättre. Det är en sorg att Nolan valde att låta karaktären försvinna efter endast en film.

Om någon har en favoritskurk de gärna vill se undersökt lite närmre i den här artikelserien tar jag gärna emot förslag bland kommentarerna. Annars får jag helt enkelt singla slant.

Publicerat av Jönsson

You may also like...

2 Responses

  1. Fredde Fredde skriver:

    Two-Faces utseende i The Dark Knight är jag inte helt säker på om jag gillar. Ja, det är ”realistiskt”, men det känns som att hans ansikte är lite väl söndertrasat för att han skulle orka stå upp, oavsett smärtstillande medel. Han har ju ett stort jäkla hål i kinden!

    Vad gäller förslag: Bane!

    • Jönsson skriver:

      De använde förmodligen en råare och mer ”realistisk” design just för att de visste att han skulle dö på slutet.
      Bane! Bra idé!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>