Nördfavorit – John Rambo

Rambo som vi ofta föreställer oss honom.En av Sylvester Stallones mest ikoniska roller är den som John James Rambo, en karaktär som av många ses som själva sinnebilden för den macho-fyllda actionhjälten: en muskulös, butter soldat som med ett stort maskingevär massakrerar massvis med fiender, alternativt smyger runt i djungeln och dödar fiendesoldater en efter en utan att de kan hitta honom. Rambo är dock också en karaktär som är intressant bortom det våld han utför, då det finns en psykologisk aspekt i honom som tolkats på flera väldigt olika sätt i de olika filmerna han medverkat i. Det finns någonting som är fel i Rambo, någonting som gör att han aldrig verkar kunna vara riktigt nöjd med sitt liv, en smärta han inte verkar kunna bli kvitt. Eller kanske kan han det. De olika inkarnationerna av karaktären verkar alla ge olika svar på frågan ”vad är fel med John Rambo?”

Omslaget till boken.Rambo skapades ursprungligen av författaren David Morrell i hans bok First Blood. Där etableras det att han är en veteran från Vietnamkriget som nu lever ett fattigt, kringflackande liv, och att hans upplevelser i kriget har gett honom djupa psykologiska sår. Han hamnar i onåd hos en sheriff i en amerikansk småstad som försöker arrestera honom för lösdriveri, men Rambo lyckas fly ut i den kringliggande skogen och använder sedan sina överlevnadskunskaper från kriget mot sheriffen och hans mannar när de försöker fånga in honom. Vad som är intressant med Morrells ursprungliga version av Rambo är att han är betydligt mindre sympatisk än karaktären som skulle växa fram i filmerna. Han dödar ett stort antal poliser under bokens gång, och hamnar vid flera tillfällen i situationer där han skulle kunna fly från dem för gott, men istället väljer att fortsätta kriga mot dem. Man får läsa ett flertal inre dialoger Rambo har med sig själv, där en del av honom hävdar att alltsammans är sheriffens fel, att det var hans trakasserier som fick Rambo att slå tillbaka, medan en annan del av honom menar att Rambo bara letade efter en ursäkt för att få visa vad han kan göra, att han är stolt över sina kunskaper i att döda fiender och älskar att få använda dem. Det hela kan nästan ses som en sorts Frankenstein-historia, där USA:s insats i Vietnam har skapat ett monster som nu hemsöker det. Och ja, det är hemskt att Rambos hemland har förstört honom på detta sätt, men samtidigt känns det motiverat att sheriffen nu gör allt i sin makt för att stoppa det mordiska monstret som härjar i skogen. Det verkar inte finnas något hopp för denna Rambo, hans smärta sitter för djupt, han är en galen hund som måste avlivas.

”They drew first blood. Not me.”Den första Rambo-filmen är en filmatisering av boken, och heter därför också ”First Blood”. Filmen har dock en något annorlunda ton än boken, då Rambo görs till en jämförelsevis mer sympatisk figur, och hans motståndare sheriffen är mycket mer otrevlig och skurkaktig, liksom de flesta av hans poliser. Anmärkningsvärt (också i jämförelse med senare Rambo-filmer) är att Rambo under filmens gång bara dödar en enda person, och det i självförsvar, kanske till och med oavsiktligt. Resten av poliserna som jagar efter honom skadar han bara på olika sätt med fällor (förvisso ibland ganska brutala sådana), och på det stora hela framställs konflikten mycket mer som sheriffens fel. Det görs klart att Rambos smärta kommer från hans traumatiska upplevelser under kriget och det faktum att alla hans vänner därifrån har dött, men också från hur han behandlats sedan han återvänt. Han är en man som fått massor med medaljer för tapperhet och hjältemod, med som nu inte kan få ens det enklaste av jobb, och behandlas som skräp av auktoritetspersoner. Återigen verkar det inte ges något direkt svar på vad som kan göras för att hjälpa honom, men filmen verkar ändå ha en åtminstone aningen mer optimistisk ton än boken i det avseendet.

”Do we get to win this time?”Den förändring i ton som skedde mellan filmerna First Blood och Rambo: First Blood Part II är nog en av de mest radikala som inträffat i någon filmserie någonsin. Där First Blood var en blodig thriller om posttraumatisk stress, med undertoner av kritik mot USA:s militära insatser, för att inte tala om mot polisväsendet, är First Blood Part II en hejdundrande actionfilm där Rambo är en muskulös enmansarmé som reser tillbaka till Vietnam för att i princip vinna kriget i efterhand. Filmens handling bygger till stora delar på en gammal konspirationsteori som varit populär bland delar av den amerikanska högern, som går ut på att det fortfarande, flera år efter Vietnamkrigets slut, finns amerikanska krigsfångar gömda i Vietnam som den Vietnamesiska staten använder till utpressning av USA. Filmens syn på Rambos själsliga smärta verkar ha mycket mindre att göra med hans traumatiska upplevelser i Vietnam, och mer handla om att han är frustrerad över att han inte fick ”avsluta jobbet”, att USA:s militär hade kunnat vinna kriget om den inte hade motarbetats av dumma politiker. En betydligt mer amerikanskt högerkonservativ syn på saken, alltså. Även i denna film verkar det också finnas en någorlunda optimistisk syn på Rambos framtid, att han kommer att klara sig om han bara tar en dag i taget, och om han och hans medsoldater ges den respekt de anser sig förtjäna för sina insatser.

"Rambo!"Innan vi går vidare till nästa film känner jag att jag inte kan undvika att nämna det märkliga faktum att det gjordes ett tecknat barnprogram baserat på Rambo, kallat Rambo: The Force of Freedom. Att göra tecknad barnfilm om en psykologiskt torterad Vietnamveteran som massakrerar massor med fiender med maskingevär eller hugger ihjäl dem med kniv är minst sagt bisarrt (men en produkt riktad till barn baserad på en källa inte riktad till barn är ju inte helt unikt), och resultatet kan i princip liknas vid G.I. Joe. Rambo och hans grupp med multikulturella medhjälpare skjuter alltså med gevär mot fiendearméns fordon, och fiendesoldaterna lyckas alltid hoppa ur dem precis innan de exploderar. Det finns till och med scener där Rambo smyger sig på en fiende och… knuffar omkull honom. Rambo som karaktär verkar här vara ganska glad och munter, helt utan något psykologiskt bagage, och alltid villig att ställa upp för att kämpa för frihet och rättvisa.

”You're always going to be tearing away at yourself until you come to terms with who you are.”Nästa Rambo-film, Rambo III, handlar lustigt nog om det Afghansk-sovjetiska kriget, som i filmen till och med direkt jämförs med Vietnam, med den skillnaden att det här är de lokala rebellerna som framställs som ”de goda” som Rambo hjälper, och den invaderande makten består av ondskefulla Sovjetryssar som Rambo massakrerar i vanlig ordning. Väldigt lite tid ägnas egentligen åt Rambos psykologiska problem, men det lilla som finns verkar peka på ännu en annorlunda infallsvinkel: Rambo är en krigare i grund och botten, även innan han slogs i Vietnam, och det enda sättet för honom att vara lycklig är om han får kriga. Vilket i och för sig kan ses som ett tämligen pessimistiskt, för att inte säga väldigt förenklat, sätt att se på Rambo som karaktär. Men det känns inte som att skaparna av filmen ägnat så värst mycket tankearbete åt det, utan fokuserat mer på krigandet.

“Live for nothing, or die for something.”Den senaste filmen i serien, helt enkelt kallad Rambo, försöker (kanske) avsluta serien med ännu en förklaring för Rambos smärta: Vad han verkligen behöver för att läka sina själsliga sår är att hitta en genuint god sak att slåss för. Detta måste inte i sig vara en fullständigt dum idé, det märkliga är då snarare att sättet på vilket Rambo ”slåss för en god sak” i filmen verkar vara genom att massakrera massvis med burmesiska soldater med ett högkalibrigt maskingevär. Och efter att ha gjort detta mår han bra igen. Såvida nu inte den planerade femte (sista?) Rambo-filmen blir av. Det skulle vara intressant att se om den försöker sig på att hitta en bättre lösning på Rambos smärta, om det nu finns något vettigt sätt på vilket hans problem kan lösas samtidigt som vi får ännu en blodig actionfilm ur det.

Publicerat av Fredde Rambo på NES.

You may also like...

1 Response

  1. Jönsson skriver:

    Lustigt nog har jag bara sett First Blood och Rambo (alltså nummer IV). Jag såg dem mer eller mindre direkt efter varandra också. Formbrottet var enormt!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>