Home Forums Film & TV Film du sett

This topic contains 224 replies, has 3 voices, and was last updated by  Jönsson 3 weeks, 5 days ago.

Viewing 15 posts - 211 through 225 (of 225 total)
  • Author
    Posts
  • #11710
    Fredde
    Fredde
    Keymaster

    Årets Lundakarnevalsfilm heter Drömmarnas Lund, och jag måste säga att den lever upp till titeln. Det mesta av humorn är tämligen enkel, men allting framförs på ett sådant ljust, glatt och nästan barnsligt entusiastiskt sätt att det blir riktigt mysigt till och från. Speciellt i sångnummerna. Det finns också något smått drömskt över hela filmen, vilket understryks av slutet.

    Jag kan också helt sakligt och objektivt säga att den bästa scenen i filmen är den med falafelkungen.

    #11772
    Fredde
    Fredde
    Keymaster

    Den ungerska filmen Jupiter holdja har en titel som kan översättas till ”Jupiters måne”, men av någon anledning fick den istället den mycket mindre symboliska titeln ”Destination Europa” på svenska (en av Jupiters månar heter Europa, om ni inte visste det). Den handlar om en syrisk flykting som blir skjuten av en polis när han försöker ta sig in i Ungern, och när han vaknar till liv igen upptäcker han att han har fått övernaturliga förmågor som jag antar kan sammanfattas som att han kan manipulera gravitation på olika sätt. Men egentligen är det inte han som är filmens huvudperson, utan en cynisk ungersk läkare som upptäcker hans krafter och först försöker utnyttja dem för att tjäna pengar, men under filmens gång ändrar perspektiv. Det är en film som jag antar passar in i genren ”magisk realism”, och den har många spektakulära bilder när flyktingen använder sina krafter, plus ett flertal långa tagningar som jag faktiskt inte tyckte kändes som ett försök av regissören att skryta över sina talanger, utan faktiskt bidrog till filmens stämning. Definitivt en film med en annan ton än typiska Hollywoodrullar, och det känns uppfriskande att se en sådan då och då, tycker jag.

    Den bästa scenen i filmen är nog den där syriern skrämmer vettet ur en bitter gammal högerextremist genom att bokstavligen talat vända upp och ner på hans tillvaro.

    #11864

    Jönsson
    Keymaster

    Jag såg om Blazing Saddles, eller Det våras för sheriffen ikväll. Jag mindes att jag tyckte mycket om den som barn men jag måste säga att den inte åldrats så bra som många andra av Mel Brooks filmer. Budskapet i filmen är visserligen viktigt och skådespelarna gör bra ifrån sig men tempot känns lite styltigt och för mig föll många av skämten väldigt platt. Vissa skämt funkade fortfarande bra men majoriteten var rätt mossiga.

    Men det som gjorde filmen värd att se var när plötsligen ingen mindre än John Hillerman dök upp i en större biroll. Det var riktigt märkligt att höra honom prata med sin riktiga dialekt. Han gjorde naturligtvis mycket bra ifrån sig. Som alltid.

    #11870

    Jönsson
    Keymaster

    Igår såg jag den svenska katastroffilmen Den blomstertid nu kommer. Jag var extremt imponerad utav bildspråket och actionsekvenserna. Jag tror aldrig att jag har sett en så snygg svensk film. Allt hade en väldig tyngd, skådespelet (med ett undantag) var mycket bra och bitvis var den dessutom riktigt obehaglig. Det är väldigt roligt att se att filmer av den här kalibern kan göras i Sverige. Det borde göras fler.

    null

    Filmen producerades till en liten del utav entusiaster på Kickstarter, vilket är väldigt roligt att se. Dess skapare skall enligt utsago ha arbetat på den sedan de gick i gymnasiet, vilket också är roligt att se. Tyvärr leder det till att filmen ibland känns lite lång. Både manus och klippning hade mått bra av att någon som var lite opartisk tagit en titt på det. Ovanpå det var huvudpersonen en väldig besvikelse. Det var tydligt att han var skriven på ett väldigt speciellt sätt (kanske som en anti-hjälte) men slutprodukten blev väldigt osympatisk. En dramatisk barndom till trots spenderar han större delen av filmen med att stirra in i kameran och mumla sina repliker. Han uppträder också mestadels väldigt egoistiskt och svinigt och aldrig i filmen får han någon bra upprättelse. Han verkar dessutom helt ointresserad utav katastrofen som händer runt honom, så till den milda grad att han har mage att sura när folk fokuserar mer på den än på honom. Skådespelaren bakom rollen är filmens manusförfattare.

    #11927

    Jönsson
    Keymaster

    När nyfilmatiseringen utav Stephen Kings It kom ut förra året fick jag höra från många olika håll hur läskig den var. Jag såg den igår kväll och blev faktiskt lite besviken. Dels hade de ändrat en del grejer från bokens handling som störde mig för de kändes väldigt onödiga (- va, har ni en kvinnlig karaktär? Och hon blir inte kidnappad? Det måste vi göra något åt!) och dels var de läskiga sekvenserna helt enkelt inte så snygga. Jag medger att skräck, precis som humor är väldigt subjektiv så jag tillstår att min uppfattning av vad som är och inte är läskigt inte gäller för alla men i min uppfattning så fuskade filmen lite för ofta med sina ”scares”.
    Pennywise fick många närbilder och jag uppskattade verkligen hur de fick honom att se mer ut som en varelse som klätt ut sig till en clown men som inte riktigt fått rätt på hur en människa fungerar men ofta så stannade bilden på honom för länge. Ofta visade de hur han kastade sig efter huvudpersonerna eller hur man rörde sig mot dem på ett onaturligt sätt. Men det onaturliga sättet kändes bara som att det var ett kameratrick och inget mer. Likaså var flera utav varelserna han förvandlade sig till väldigt fula och kändes väldigt CGI. En såg till och med ut som att den passade bättre i ett skräckspel till Playstation än i en spelfilm från 2017.

    null

    Vad som dock imponerade väldigt mycket på mig var hur välspelad filmen var. Barnen i synnerhet var riktigt bra och det är klart viktigast med tanke på att denna film bara berättar halva boken – nämligen det som utspelar sig när huvudpersonerna var barn. Dess uppföljare kommer att fortsätta historien 27 år senare när barnen blivit vuxna. Snyggt var också de många små kopplingarna gjorde till Kings andra böcker eller hans universum i stort. Jag älskar en god referens.
    Filmen hade förflyttat handlingen från 50-talet till 80-talet och det tyckte jag funkade mycket väl. Däremot kunde jag uppleva att filmen (kanske på grund utav detta) fegade rätt rejält med sin avbildning utav den underliggande rasismen i staden. Ku Klux Klan (som omnämns frekvent i boken) nämns bara i förbifarten som ”den där rasistiska kulten”, och man får känslan att de menar att den inte finns längre.

    Handlingen var dock extremt trimmad i jämförelse med boken, vilket jag uppskattade väldigt mycket. Jag gillade boken men bitvis var den svår att traggla sig genom. I stort tyckte jag dock om filmen men jag hade nog gillat den mer om den var lite läskigare.

    • This reply was modified 5 months ago by  Jönsson.
    #11929
    Fredde
    Fredde
    Keymaster

    Har du sett den tidigare filmversionen? Hur är den nya i jämförelse med den?

    Det verkar som att detta är ett fall där den inte känns alltför Hollywood-krystat att faktiskt dela upp bokens handling på två filmer, om den nu utspelar sig vid två distinkta tidsperioder.

    #11930

    Jönsson
    Keymaster

    Jag har sett ”originalet” men aldrig riktigt orkat mig genom hela. Den är lång och för det mesta rätt tråkig. Tim Curry är ju alltid kul, men i övrigt är den både ointressant och inte alls läskig. Det skall dock sägas att jag såg den i vuxen ålder för första gången. Hade jag sett den som barn kanske den hade varit läskigare.

    Jag tycker att beslutet att dela upp filmen i två delar är helt befogat i det här fallet. Boken har två väldigt distinkta delar. Visserligen får man följa dem samtidigt, vartannat kapitel på femtiotalet och vartannat kapitel 27 år senare men jag tror det funkar bättre att dela upp dem i filmform.

    En intressant sak är att den nya versionen utspelar sig 1989, alltså hyfsat samtidigt som originalversionen kom ut.

    #21486
    Fredde
    Fredde
    Keymaster

    Mission Impossible: Fallout gör ett flertal referenser till de tidigare Mission Impossible-filmerna, med karaktärer från dem som dyker upp igen och är bärande för handlingen. Detta gjorde att jag ibland önskade att jag förberett mig inför denna film genom att titta igenom de tidigare en gång till, även om filmen naturligtvis var snäll nog att förklara bakgrunden för nykomlingar (jag tror det är sällan nu för tiden som en filmuppföljare inte kan stå för sig själv, det skulle ju riskera en mindre publik). Mitten av filmen var också en smula rörig när det fanns flera olika faktioner som inte litade på varandra och förrådde varandra hit och dit (vilket filmen själv dock faktiskt verkade skämta om vid ett tillfälle), men mot slutet var det ändå (hyfsat) klart vilka som var skurkarna och vilka som var hjältarna. I övrigt är det en klassisk Mission Impossible-film med luriga planer (dock inte riktigt så komplexa som i tidigare filmer), välgjorda och hyfsat spektakulära actionsekvenser, och Tom Cruise i livsfarliga situationer. Jag anser sig att Mission Impossible-filmerna i sina bästa stunder lätt kan mäta sig med James Bond inom action/spion-genren.

    Filmen har också scener där Tom Cruise slåss mot Henry Cavill. Vilket gör mig osäker på vem jag ska heja på: Scientologen eller killen som klagat över att #metoo innebär att han inte längre kan ”jaga” kvinnor.

    #21560
    Fredde
    Fredde
    Keymaster

    The Predator är en film med högt tempo, som sällan stannar upp för att förklara i detalj vad som pågår. Antingen hänger du med eller så gör du det inte. Det är också en film som inte verkar ta sig själv på lika stort allvar som sina föregångare, det är mycket mer skämt och blodig visuell humor när Rovdjuret går loss. Men det kändes sällan som att den ironiserar över sig själv, bara att den har ett sinne för humor. Till och från skrattade jag åt skämten, men i bakhuvudet undrar jag om jag ändå egentligen föredrar en smula mer allvar i en film av det här slaget.

    Och ja, det finns med en uppmaning att ta sig till the chopper. Men det kände inte krystat eller ”haha, titta vad vi gjorde nu!”, det var bara en replik som är hyfsat naturlig, men som man känner igen om man vet om det.

    #21573

    Jönsson
    Keymaster

    Mer svensk film! Barnfilmen Ensamma i rymden går i skrivande stund fortfarande på bio. Regissören Ted Kjellsson, som också är en av manusförfattarna har tidigare gjort mockumentären Tompta Gudh (om tomteväsen) och den påkostade svenska superhjältefilmen Kapten Sverige (som tyvärr aldrig såg dagens ljus på biograferna, trots att den handlade om hur Alexander Karim slogs mot ett radioaktivt Luciatåg!).

    Ensamma i rymden handlar om två barn som föga förvånande befinner sig helt ensamma på en gigantisk rymdfarkost på väg mot ett nytt hem efter att människans påverkan gjort Jorden obeboelig. Storyn är alltså inte jätteoriginell men den är gjord med värdighet. Effekterna, både de praktiska och de datoranimerade ser väldigt bra ut och ljussättningen känns nästan lite Alien, vilket jag misstänker var meningen. Skådespeleriet är också väldigt bra från de två barnen men även från utomjordingen Vojajer som de stöter på under resans gång.

    null

    Mitt enda problem med filmen är egentligen att den väldigt tydligt är en barnfilm. Storyn är ganska enkel, replikerna ibland lite larviga och filmens klimax lite för snällt. Med det sagt är det nästan garanterat vad filmen siktade på, så min kritik är rätt meningslös. Ensamma i rymden gjordes inte för en trettiotvåårig surpuppa som jag utan för barn som som gillar äventyr. Och det lyckas den väldigt bra med. Jag önskar att den funnits när jag var liten.

    #21574
    Fredde
    Fredde
    Keymaster

    Det är alltid roligt med svensk science fiction med hög budget. För det mesta associerar jag svensk science fiction-film/TV med lågbudgetspecialeffekter, typ Kenny Starfighter eller förra årets julkalender.

    #21582

    Jönsson
    Keymaster

    Nu har jag också se The Predator och jag kan säga att jag håller med dig Fredde. Jag hade föredragit lite mer allvar men jag fann också att jag genuint gillade i princip alla karaktärer och jag ville inte att någon av dem skulle stryka med. Det känns rätt unikt för en film av den här sorten. Sista ‘akten’ tappade filmen dock mig. Det gick från att vara roligt till att vara larvigt och jag kunde inte riktigt hänga med på hur saker och ting hängde ihop. Det absoluta slutet kändes som om ett barn hade skrivit det.
    Jag var inte besviken, för jag fick några bra garv och några snygga actionsekvenser men det är inte en film jag har något som helst behov att se igen.

    #21583
    Fredde
    Fredde
    Keymaster

    Ju mer jag funderat på det desto mer tycker jag nog att tonen i The Predator är extremt annorlunda från alla andra Predator-filmer, i den mening att det inte verkade finnas någon som helst skräck i den, bara action som till och från var väldigt blodig. I de tidigare filmerna var rovdjuret en någorlunda mystisk, ibland spöklik varelse, nu verkade han mest vara ett stort biffigt mordiskt monster, som ibland leker lite Batman.

    Jag tycker dock att det är intressant att filmen verkar antyda att det finns eko-terrorister bland predators, typ en mer våldsam variant av Greenpeace.

    #21629
    Fredde
    Fredde
    Keymaster

    De filmer/TV-serieavsnitt jag tidigare sett om Apollo-programmet och dess föregångare är för det mesta ganska positiva och optimistiska till tonen. Ja, ibland kan de vara snyftiga, men för det mesta är de upplyftande historier om fantastiska kvinnor och män som gör fantastiska saker och kommer hem igen glada i hågen. First Man, däremot, är en mycket vemodig film. I filmens början är Neil Armstrong med om en traumatisk, fruktansvärd upplevelse (och då menar jag inte hans läskiga testflygning precis i början), och under så gott som hela filmen framstår han som en ganska ledsen, tragisk figur. Själva rymdflygandet skildras också på ett annorlunda sätt från andra liknande filmer, då det framställs som en tämligen obehaglig och ödesdiger upplevelse även när allt går rätt. Och när saker går fel förvandlas rymdkapseln till ett kaotiskt, klaustrofobiskt helvete, vilket i och för sig understryker vilken självbehärskning och genuint hjältemod astronauterna måste ha för att inte gripas av panik under en kritisk situation. Jag är glad att filmen har sin egen stil, och att den berättar en historia mer fokuserad på en person än på hela rymdprogrammet.

    Donald Trump, däremot, tycker inte om filmen, eftersom den inte visar när amerikanska flaggan hissas på månen. Nej, jag skojar inte. Om ni inte redan visste det så är Donald Trump en idiot.

    #21694

    Jönsson
    Keymaster

    Jag var inget fan utav Fantastic Beasts: The Crimes of Grindelwald, det erkänner jag. Men jag upptäckte precis att de använde sig utav samme skådespelare för att spela den unge Grindelwald i den här filmen som de använde i Deathly Hallows part one för åtta år sedan. Med tanke på att han bara dyker upp i stumma flashbacks så hade det varit hur enkelt som helst för dem att bara byta ut skådespelaren för ingen skulle märkt någon skillnad. Speciellt eftersom dessa nya filmers version utav Grindelwald ser bra annorlunda ut från hur han avbildas i originalfilmerna. Men de plockade tillbaka Jamie Campbell Bower och sminkade honom så att han skulle likna ett mellanting mellan de två versionerna. Sådan uppmärksamhet för detaljer uppskattas alltid av Jönsson.

    Synd bara att resten av filmen var skräp.

    • This reply was modified 3 weeks, 5 days ago by  Jönsson.
    • This reply was modified 3 weeks, 5 days ago by  Jönsson.
Viewing 15 posts - 211 through 225 (of 225 total)

You must be logged in to reply to this topic.