Home Forums Läsbart Vad läser du?

This topic contains 135 replies, has 3 voices, and was last updated by  Jönsson 1 week, 2 days ago.

Viewing 15 posts - 106 through 120 (of 136 total)
  • Author
    Posts
  • #11752

    Jönsson
    Keymaster

    Jag tycker att han liknar A New Hopes version utav Vader en del i denna serien. Han är till och med lite ”sassy”.

    #21516
    Fredde
    Fredde
    Keymaster

    Nu har jag äntligen läst färdigt hela Färden till västern av Wu Cheng’en, alla fem böcker som den svenska översättningen blev uppdelad i. Den var förvisso lång, men tämligen lättläst, så har man bara tid är det inga problem att ta sig igenom den. Enda problemet är att de olika äventyren efter ett tag blir ganska förutsägbara, trots författarens försök att hitta på intressanta varianter på dem. Det kan också bli lite tröttsamt när en sak som händer i böckerna återberättas flera gånger, först när det faktiskt inträffar, och sedan när någon av karaktärerna ska berätta om det för någon annan. Det är ytterst ovanligt att författaren bara skriver ”han berättade vad som hade hänt”, utan istället lägger ut exakt vad karaktären säger, även fast det ofta är nästan ordagrant samma sak som man läst några sidor tidigare. Men å andra sidan gör det ju det lätt att hänga med i handlingen även om man tar en paus i läsandet.

    Jag tyckte mig också märka att boken hade en viss politisk ton, i den mån att den framställer en religion (Buddhismen) som bättre än en annan (Daoismen). Förvisso sägs det att daoisterna kan vara lika fromma och godhjärtade som buddhisterna, men det verkade vara anmärkningsvärt ofta som hjältarna stöter på daoister som visar sig vara demoner i förklädnad, medans dylikt är ovanligare för buddhister de stöter på (även om det faktiskt händer till och från). Jag är nog dock inte rätt person att analysera de teologiska/politiska anspelningarna i en kinesisk bok från 1500-talet.

    #21518
    Fredde
    Fredde
    Keymaster

    I den lokala bokbutiken ögnade jag igenom några sidor i boken Zlatan: Samlade legender, och insåg väldigt snabbt att det helt enkelt är en bok där någon har tagit Chuck Norris Facts, och ändrat ”Chuck Norris” till ”Zlatan”. Jag såg till och med det specifika skämtet som Chuck Norris själv gjorde när han var med i Expendables 2.

    Det var synd att det inte verkade vara några ”legender” som baserade sig specifikt på Zlatan, hans bakgrund och hans egenskaper, utan bara var allmänt hållna ”den här snubben är så hård att…”-historier. Men jag ögnade som sagt bara snabbt igenom den, så det är fullt möjligt att det finns något som är bättre i boken. Illustrationerna var åtminstone ganska charmiga.

    #21572

    Jönsson
    Keymaster

    Just nu läser jag (bland annat) Bone av Jeff Smith. En kollega lånade mig en riktigt tjock samlingsvolym och jag har haft riktigt svårt att lägga ner den. Jag hade aldrig läst Bone förut men som den är så känd har det varit svårt att undgå dess existens.

    null

    Jag är visserligen bara ca en fjärdedel i samlingsvolymen just nu men jag är helt såld. Teckningsstilen är underbar, humorn är lite larvig men för den mesta delen väldigt skarp, storyn är spännande och den bygger upp mysteriet väldigt snyggt samtidigt som den bygger världen runt sig organiskt. Det var längesedan jag fastnade så snabbt för en serie som jag gjorde för Bone.
    Än så länge har jag inte stött på något jag ogillat men där är nästan tre fjärdedelar kvar så det finns fortfarande utrymme.

    #21577
    Fredde
    Fredde
    Keymaster

    Det lilla jag läst av Bone gillade jag, speciellt blandningen av de komiska huvudkaraktärerna med en ofta relativt allvarlig handling.

    #21622

    Jönsson
    Keymaster

    Efter många rekommendationer, vissa av dem från författare som Neil Gaiman och andra från sidor som Amazon baserat på mitt intresse för The League of Extraordinary Gentlemen har jag äntligen börjat läsa Anno Dracula av Kim Newman.

    null

    Jag är bara ett hundratal sidor in i den relativt tjocka boken och jag är inte helsåld än. Boken är effektivt fanfiction baserad på vad som skulle kunna ha hänt efter Bram Stokers Dracula men det är väldigt välskriven sådan. Kanske lockar den inte mig lika mycket som The League eftersom även om den använder sig friskt utav karaktärer både från samtida historia och fiktion så fokuserar den primärt på vampyrmyten istället för att, som The League prova lite allt möjligt. Det som dock gör att jag fortsätter läsa är att Newman har riktigt bra koll på vad han skriver om. Han inlemmar Greve Dracula (som naturligtvis återvände från de döda efter Stokers bok – det är lite av hans grej) riktigt fint bland andra myter om vampyrer och skapar en värld där de olika sorters vampyrer som olika författare skapat lever i en slags hierarki inte helt olik klassamhället i dåtidens London.
    Mitt stora problem är att hur jag än försöker förklara premissen så kan jag inte undgå att känna att den är lite fånig. Kanske på grund av att vampyrmyten idag känns lite fånig. Det är iofs inte bokens fel men det hindrar mig lite från att ta till mig boken till fullo.

    Utgåvan jag har är en samlingsvolym som innehåller en del bonusmaterial. Bland annat ett alternativt slut samt manussidor från en tilltänkt filmversion. Den innehåller också trivia i form utav noter till varje kapitel om vilka andra literära verk som kapitlet refererar till. Enligt Newman själv skall denna bok om vampyrer också ses som en typ av vampyr i det att den suger åt sig livskraft från andra verk. Ett intressant sätt att uttrycka professionellt lånande.

    #21624
    Fredde
    Fredde
    Keymaster

    Det hade varit skojigt om han klämde in en referens till Castlevania i boken också. Typ att Dracula nämner att han inte gillar folk som heter Belmont i efternamn.

    #21626

    Jönsson
    Keymaster

    Alltså det skulle inte förvåna mig om något sådant dök upp men jag tror att Newman primärt fokuserar på litterära vampyrer.
    Nu när jag tänker på det så dyker det inte upp så många TV-spelsreferenser i The League heller. Jag skulle inte bli förvånad om Moore ser ner på TV-spel på samma sätt som han ser ner på Harry Potter.

    #21631
    Fredde
    Fredde
    Keymaster

    Nu har jag läst boken Onkel Benjamins album, skriven av Aurora Ljungstedt (även känd under pesudonymen Claude Gerard). Ljungstedt var en svensk författare på 1800-talet som var relativt känd på sin tid, men numera är så gott som bortglömd. Boken är en samling av kortare noveller, sammanlänkade genom titelns Onkel Benjamin, som sitter och tittar i ett album och drar sig till minnes historier han hört eller upplevt.

    Historierna är av vitt skilda slag, men brukar alla sluta i någon sorts sensmoral, ofta med att en ung och tanklös huvudperson lär sig en läxa och mognar. Av särskilt intresse är kanske ”Hastfordska vapnet”, som har sagts vara den första svenska deckarhistorian, även om berättaren inte själv löser mysteriet, utan i princip får lösningen berättad för sig. Jag kan med stolthet säga att jag själv faktiskt listade ut hur mysteriet hängde ihop ganska kort in i berättelsen.

    Jag tyckte det var speciellt intressant med det gammaldags språket, till exempel att se ordet ”pinsamt” användas med meningen ”något som orsakar smärta” snarare än den moderna betydelsen ”något som orsakar skam”.

    #21632

    Jönsson
    Keymaster

    Häftigt med lite gammaldags litteratur. Speciellt sådan som i stort sett är bortglömd. Håller sig alla historier inom en och samma genre eller provar hon på lite olika? Du nämnde deckaren men rör det sig längre bort, exempelvis till övernaturligheter (spöken var exempelvis rysligt poppis på den tiden) eller håller hon sig till sedelärande berättelser?

    #21633

    Jönsson
    Keymaster

    Nu när jag kommit ytterligare en bit in i Anno Dracula har jag insett att boken inte är – som jag tidigare antog – en uppföljare till Stokers verk utan istället ett alternativt slut på densamma. Bokens handling tar avstamp i en av de viktigare scenerna i Stokers original och berättar vad som skulle kunna ha hänt om händelseförloppet blott varit lite annorlunda. En intressant twist som faktiskt fick mig att uppskatta boken ytterligare.

    #21634
    Fredde
    Fredde
    Keymaster

    I just Onkel Benjamins album föregår det inga övernaturligheter, även om en av historierna handlar om konsekvensen av att lättvindigt håna de som är vidskepliga. Men Ljungstedt har skrivit en och annan spökhistoria också. Anledningen till att jag över huvud taget känner till henne är för att Hastur Förlag för några år sedan gav ut en av hennes böcker i ny upplaga, med några övernaturliga historier i sig.

    #21732
    Fredde
    Fredde
    Keymaster

    Då jag tidigare läst Färden till västern bestämde jag mig för att läsa igenom mina pocketböcker med mangan Dragon Ball av Akira Toriyama, för att jämföra historien om Sun Wukong med historien om Son Goku. De allra första volymerna av serien känns som en något vag parodi på Färden till västern, inklusive en del karaktärer och händelser från boken omtolkade på ett humoristiskt vis, men väldigt snart släpper Toriyama detta och börjar berätta sin egna historia. Även om det fortfarande går att se vissa mer övergripande likheter i handlingen där ingen kan besegra skurkarna förrän Son Goku dyker upp och räddar dagen, likt hur ingen kan besegra demonerna innan Sun Wukong dyker upp och gör det.

    Karaktärerna Sun Wukong och Son Goku har också en del anmärkningsvärda skillnader. Goku är mycket mer godhjärtad och till och med naiv än Wukong, som ju ofta hittar på elakheter och uppför sig egoistiskt, och som vet en hel del om världen. En intressant skillnad är också att även om Wukong troligtvis är ännu mäktigare än Goku rent fysiskt, så är striderna mellan Wukong och demonerna i Färden till västern faktiskt ofta något mer intressanta än striderna i Dragon Ball. Wukong besegrar ofta sina motståndare med olika typer av knep och list, inklusive sin stora förvandlingsförmåga, medan Dragon Ball speciellt i de senare volymerna mest verkar handla om vem som har den största fysiska styrkan och vem som kan skjuta den mäktigaste energistrålen.

    #21738
    Fredde
    Fredde
    Keymaster

    Jag har bestämt mig för att äntligen läsa igenom hela Star Wars-bokserien Republic Commando, skriven av Karen Traviss. Jag har läst de två första böckerna i serien tidigare, men jag läser gärna om dem, för att påminna mig om handlingen innan jag fortsätter med resten.

    Den första boken heter Hard Contact, och är tänkt att vara en ”tie-in” till datorspelet Rebulic Commando. Men det intressanta är att boken faktiskt inte handlar om skvadronen med klon-kommandosoldater som man spelar som i spelet, utan om en helt annan skvadron med samma yrke (även om spelkaraktärerna skymtar förbi i början). Så man behöver egentligen inte ha spelat spelet för att hänga med i bokens handling (men spelet är ett jäkligt bra Star Wars-spel, så varför inte spela det ändå?).

    Traviss har en bakgrund inom det militära, och det känns uppenbart i hur hon beskriver klonsoldaternas liv och sätt att kriga. Det känns något mer sakligt och praktiskt än det mer storslagna krigandet som oftast förekommer i Star Wars. Det förekommer många termer och taktiker som jag gissar är baserade på verklig krigföring, vilket är intressant när det blandas med strålpistoler, utomjordingar och magiska krigarmunkar. Det är också lite roligt när Traviss realistiska stil ibland krockar med Star Wars-märkligheter, mest uppenbart när kommandosoldaterna beklagar det faktum att det är svårt för dem att vara kamouflerade när de bär helt vita rustningar. En annan intressant kontrast är att klonsoldaterna uppfostrats i att de är skapade för jediriddarna, och att de ska lyda deras order, men de jediriddare de stöter på verkar alla vara förvånade, förvirrade och obekväma med att kommendera dem.

    Det enda problemet jag har med boken är att själva uppdraget som huvudpersonerna ska utföra i den inte verkar vara väldigt utmanande för dem. Deras motståndare är inte några supersoldater som de själva, och klonerna har trots vissa tillfälliga komplikationer allt som oftast övertaget, med gott om vapen, genomtänkta planer och några väldigt användbara allierade. Men jag antar att det är ännu en sak som passar in på realistisk krigföring, det är svårt att lyckas med ett militärt uppdrag om man inte ser till att ha så många fördelar som möjligt.

    #21770
    Fredde
    Fredde
    Keymaster

    Den andra Republic Commando-boken heter Triple Zero, och är något tjockare än den första. Det känns lite som att den förra boken mest skrevs för att knytas till spelet, men nu får Traviss möjligheten att utveckla historian, vilket hon främst gör genom att introducera många nya karaktärer att hålla reda på, utöver ”kärntruppen” av kommando-skvadronen från förra boken (faktum är att det finns en ”dramatis personae”-lista i början av boken så att man kan hålla reda på alla karaktärerna). Detta inkluderar intressant nog också kommandosoldaterna från spelet, som hade ett kort cameo i förra boken, men nu är en del av huvudhandlingen (och det är faktiskt de som syns på bokens omslag). Det är intressant att se hur Traviss utvecklar spelfigurernas personligheter, som var ganska breda och odetaljerade i spelet (en är ledaren, en är bra på maskiner, en är en partysnubbe, och en är cool men oartig). Och överlag är det också intressant att se hur hon understryker att alla de olika klonsoldaterna som introduceras är individer med sina egna personligheter, så att det till och från blir svårt för mig att föreställa mig dem med samma ansikte.

    Uppdraget denna gång är något mer komplicerat än det förra, då det handlar om att spionera och jaga terrorister som gömmer sig på Coruscant, men återigen känns det sällan som någon väldigt stor utmaning för huvudpersonerna, speciellt eftersom de har en hel del avancerad tekniskt utrustning att spåra folk med, för att inte tala om hjälp från jediriddare som kan känna av personers närvaro. De huvudsakliga komplikationerna i boken rör istället främst relationerna mellan huvudpersonerna, då vissa bär på mörka hemligheter eller ogillar varandra, även om de på det stora hela ändå kommer överens och efter ett tag i princip blir en stor familj. Sedan finns förstås de mer övergripande moraliska komplikationerna, såsom vilka medel (lögner, spioneri, tortyr) som kan helgas av ändamålet när man jagar terrorister. Och naturligtvis den alltid överhängande tanken om hur fruktansvärt det är med en armé av artificiellt åldrade kloner som är producerade enbart för krig, trots att de ju som sagt alla är individer som sakta men säkert börjar fundera på om de skulle vilja göra något annat med sina liv.

Viewing 15 posts - 106 through 120 (of 136 total)

You must be logged in to reply to this topic.